2  Inlärningsteorier och tillämpningar

 

 

 

Detta kapitel behandlar inlärning och olika teorier om inlärning. Behaviorism, kognitivism och konstruktivism presenteras och definieras. De två sista avsnitten behandlar hur inlärningsteorierna kan tillämpas i utbildning. I avsnitt 2.4 presenteras samarbetsinlärning som har visat sig inverka positivt på inlärningsresultatet. Till sist, i avsnitt 2.5, presenteras principen om livslångt lärande och dess vikt i dagens snabbt föränderliga samhälle.

 

 

 

Idag råder det enligt von Glasersfeld (1995, ss. 3-4) samstämmighet om att någonting är fel i den traditionella skolan. Vissa studerande går ur skolan utan tillräckliga kunskaper för att klara sig i samhället. Orsaken till detta kan enligt honom vara att vi under de senaste 50 åren har haft en behavioristiskt inriktad undervisning i skolorna. Behaviorismen har utplånat skillnaden mellan träning (prestationer) och inlärning (skapa förståelse). Vissa undersökningar har till exempel visat att universitetsstudenter är bra på att svara rätt på standardfrågor. Men när de tvingas lösa problem som skiljer sig från de bekanta problemen i textböckerna, visar det sig att de saknar förståelse för de saker de har lärt sig utantill. Enligt Rauste-von Wright (1997, s. 128) är förståelse ett resultat av den lärandes egen tankeaktivitet. Information och kunskap förflyttas inte in utifrån utan varje lärande måste själv konstruera sin egen kunskap.

 

”Varför” och ”hur” -frågor är mycket viktiga för begreppsförståelsen. I den traditionella utbildningen är det dock fortfarande faktasökande frågor (t.ex. vad, var, när, hur många) som dominerar. Då man undersöker läromedel finner man mycket sällan, enligt Hakkarainen, frågor där den studerande uppmuntras att söka efter förklaringar. Det krävs oftast bara att de studerande letar efter fakta och att de kan beskriva dessa. Att förklara och att söka efter förklaringar, blir oftast bara lärarens uppgift. Genom kognitiva undersökningar har man kommit fram till att förklaring (att förklara både för sig själv och för andra) har en mycket viktig roll då man skapar en välstrukturerad och välintegrerad kunskapsbas (Hakkarainen, 1997, ss. 68-69).

 

För att lyckas på 2000-talet måste man enligt Conway (1997) vara förberedd på livslångt lärande. Detta har gjort att man i utbildningen har sett sig tvungen att frångå en pedagogik där man poängterar memorering av stora mängder information, till förmån för en mer processorienterad pedagogik. Före 1970-talet var det behaviorismen som formade grunden för hur lärarna undervisade i klassrummet. Nu, i och med betoningen av det livslånga lärandet, är det den kognitiva psykologin som ger en bättre grund för utbildning.

 

Motivation

Enligt Biehler och Snowman (1997, ss. 398-402) har den studerandes motivation en stor betydelse för inlärningsresultatet. Motivation definierar de som den kraft som står för igångsättandet, urvalet, inriktningen och upprätthållandet av beteendet. Enligt den behavioristiska inlärningssynen ökas motivationen genom förstärkning av det eftertraktade beteendet. Den studerande belönas alltså på något sätt för sina prestationer vilket höjer motivationen. Enligt det kognitiva synsättet strävar människan efter att organisera och hitta balans i sin uppfattning av omvärlden. En känsla av jämvikt kan uppstå då en ny erfarenhet relateras till redan befintliga erfarenheter, vilket i sig kan fungera som motivation.

 

Förståelse

Förståelse innebär enligt Spiro, Feltovich, Jacobson, och Coulson (1995, s. 92) att man går vidare från den presenterade informationen. För att till exempel förstå en text krävs det mer än att man bara förstår informationen och språket som är kodat i texten. Förståelse innebär att man konstruerar sin egen förståelse och då är texten bara en preliminär ritning. Informationen i texten måste kombineras med information utanför texten, vilket inkluderar den kunskap som läsaren redan innehar.

 

 

 

 

2.1  Behaviorism

 

 

Enligt Biehler och Snowman (1997, ss. 276-281) bestod det mesta av forskningen kring inlärning under den första delen av 1900-talet av att observera och objektivt mäta vad externa stimuli (S) gav upphov till för respons (R) hos en individ. Denna inriktning kallas behaviorism och kulminerade i B. F. Skinners arbete under första hälften av 1900-talet. Skinners teori om operant eller instrumentell betingning, innebär att responsen hos djur eller människor, då de utsätts för vissa stimuli, blir starkare då den förstärks. Skinner gjorde bland annat djurförsök med råttor där råttan alltid fick en belöning, i form av mat, då den gjorde någonting rätt. På så sätt förstärktes det eftertraktade beteendet. Grundidén i behaviorismen är att alla beteenden åtföljs av vissa konsekvenser. Dessa konsekvenser inverkar starkt på om beteendet kommer att upprepas igen och med vilken intensitet detta sker. Konsekvenserna, responsen, kan endera vara behagliga och eftertraktade eller obehagliga och icke eftertraktade. Detta förstärker eller försvagar möjligheten för att samma beteende skall ske igen vid liknande situationer. En positiv förstärkning stimulerar alltså målbeteendet.

 

I utbildningssammanhang kan förstärkningen t.ex. vara uppmärksamhet och beröm från läraren, vitsord eller annan typ av belöning. Negativ förstärkning har samma mål som positiv förstärkning – man vill öka styrkan hos ett visst beteende. Men i stället för att ge en positiv stimulus tar man bort en obehaglig och icke eftertraktad stimulus. Ett exempel på detta är när barnet plockar upp sina saker från golvet för att slippa höra föräldrarna klaga. Enligt behavioristerna finns det tre sätt att minska på ett visst beteende: straff, time-out och utsläckning. De inverkar alla negativt på ett visst beteende: straff genom en icke eftertraktad stimulus efter beteendet, time-out genom att den positiva förstärkningen temporärt tas bort, utsläckning genom att beteendet ignoreras. Huvudidén bakom Skinners inställning till utbildning är att inlärningen skall vara formad. Stoffet och konsekvenserna skall leda till att den studerande styrs mot ett visst förutbestämt slutmål (Biehler & Snowman, 1997, ss. 276-281).

 

Läraren formar de studerande

En lärare kan förstärka ett visst beteende både medvetet och omedvetet. Medvetet t.ex. genom att ge beröm då en studerande gör det som läraren önskar eller genom straff, då den studerande gör något som inte är önskvärt. När en person lär sig ett nytt beteende kommer de att lära sig detta snabbare ifall de får en förstärkning för varje korrekt respons. Enligt Woolfolk har forskare sett positiva inlärningsresultat då läraren medvetet och välavvägt berömmer studerande. För att beröm skall fungera bör det kopplas specifikt till det beteende som skall förstärkas och dessutom vara trovärdigt (Woolfolk, 1998, ss. 210-212, 217).

 

Skinner och andra behaviorister koncentrerade sig på att undersöka observerbara indikationer på inlärning och vad dessa kunde innebära för undervisningen. Enligt Conway (1997) är lärarens arbete, enligt behavioristerna, att modifiera beteendet hos den lärande genom att få till stånd situationer som förstärker den eftertraktade responsen. Läraren är alltså den som styr och som definierar vad den studerande skall uppnå och kunna (se figur 1).

 

 

 

 

 

 

Figur 1. Enligt behaviorismen ses kunskap som någonting som kan förflyttas från en lärare till en lärande. Läraren styr och definierar vad den lärande skall uppnå.

 

<< Föregående -- Nästa >>

 

© 2000 Tommy Strandvall (tstrandv@abo.fi)

http://www.vasa.abo.fi/users/tstrandv/avhandling.html