Antikens Olympiska Spel

I det forntida Grekland var de Olympiska Spelen den viktigaste idrottsfesten. Spelen firades från 776 f.Kr. till 389 e.Kr. vart fjärde år i Olympia, beläget vid floden Alfeios i det grekiska landskapet Elis i nordvästra Peloponnesos. Vid spelen träffades greker från olika delar av Grekland och från kolonierna.

Enligt en äldre tradition som man finner hos den grekiske författaren Pindaros skulle spelen ha instiftats av Herakles, efter hans äventyr med konung Augeias`av Elis stall. Senare traditioner sätter spelens uppkomst i förbindelse med en rad hjältar från Peloponnesos, främst Pelops.

Den allmännaste av dessa sagor är att konung Oinomaos av Pisa utlovade sin dotter Hippodameias hand till den som besegrade honom i kapplöpning. Pelops som var en smart ung man fick konungens körsven att ta bort sprintrarna från konungens vagnhjul, vilket gjorde att konungen vurpade och dog medan Pelops fick sin Hippodameias. Pelops blev konung i Pisa och erövrade det närbelägna Olympia där han till Zeus ära grundade tävlingar. Därigenom lade han grunden till de Olympiska Spelen.

Den grekiska tidräkningen i olympiader med fyraårsperioden mellan två Olympiska spel lät de först spelen firas år 776 f.Kr. Medan spelen med säkerhet är äldre. Vissa utgrävningar visar att Olympia hade varit bebott redan före förgrekernas tid. Fast det saknas tillräckligt med fynd från denna period som kallades den mykenska tiden. Man har funnit små bronsstatyetter som föreställer olika djur, människor, ryttare och körsvenner i vagn. Från en senare tid har man hittat olika träföremål som var vanliga priser vid tävlingar.

Ursprungligen hörde Olympia till den närbelägna staden Pisa och spelen anordnades av pisaterna. Men från den olympiska tidräkningens början delade Pisa ledningen med en omkring 6 mil norr om Olympia belägna staden Elis. Bestämmelserna om den Gudsfred som skulle härska i en månad under spelens gång ingraverades på en diskus av konung Ithitos av Elis. Diskusen förvarades i Heras tempel och fanns ännu kvar där då den forngrekiske resebeskrivaren Pausanias på 100 talet e.Kr. besökte Olympia. Däremot när Iphitos levde är inte med säkerhet känt. Men med största sannolikhet levde han omkring början av 800-talet, dvs. Omkring 100 år före de första riktigt säkra spelen 776 f.Kr., vid vilka Koroibos segrade i stadionloppet.

Under ca 200 år kämpade Elis och Pisa om att få ledningen i spelen. Enligt Pausanias hade Pisa ensam ledningen för spelen ända fram till 748 f.Kr., då pisaterna bett Argos härskare till hjälp. Under den tid då Argos hade inflytande på spelen infördes Herakulten i Olympia. Striden mellan elèer och pisater slutade först då elèerna förstört Pisa. Detta har forskare kommit fram till att skett under 580 f.Kr. Medan andra forskare kommit fram till att detta först skulle ha skett på 400 talet f.Kr. I varje fall hade elèerna ledningen över spelen från 580 f.Kr. ända till 364 f.Kr., då arkadierna besatt Olympia och ledde spelen i pisaternas namn.

Under de 50 första åren deltog endast folk från västra Peloponesos, medan årens gång kom bara mer och mer folk från hela Grekland. Samtidigt som spelens betydelse växte kraftigt under de 200 första åren, utökades programmet som ursprungligen endast omfattade ett kortdistans lopp.

Den följande perioden är den mest glansfulla i spelens historia, 576 - 476 f.Kr. Segrarna som vann fick ställa upp sina statyer i Altis är typiska för det antika skönhetsidealet, perfekt byggda män som endast tävlade för äran.

Tiden då de persiska och peloponeserna har krig får Olympia ännu högre status än tidigare, det blir snarare Greklands nationella centrum. Man bygger upp Zeustemplet, stadion och hippodromen.

Efter det peloponnesiska kriget erövrades Elis 399 f.Kr. av Sparta som dittills varit elèernas politiska stöd, men under kriget var förhållandet mellan dem mycket spänt. Trots detta fick Elis hålla spelens ledning.

Slaget vid Chaironeia 338 f.Kr. gjorde konung Filip av Makedonien till härskare av Grekland. Både Filip och han efterträdare Alexander den store försökte få Grekland till ett enat folk.

Porten som ledde in till stadion

Då kom Olympia att spela stor roll som ledande centrum i landet. Filip tävlade själv i Olympia och segrade 356 f.Kr. i kappridning. Efter detta gav han tillåtelse att bygga en av Atlis ståtligaste byggnader, Filippeion.

Senare kom det också deltagare från Egypten, Makedonien och Mindre Asien. Ungefär 200 f.Kr. blev spelens mörkaste tid. Då kom Grekland under romersk inflytande och strider och förlorade därmed sin självständighet. Templena i Olympia bestals och Sulla som härskade över Rom bestämde att spelen skulle hållas i Rom 80 f.Kr. Det romerska kejsardömet skapade en ny glanstid för spelen. Den första kejsare som visade spelen sitt intresse och välvilja var kejsar August. Före Tiberius blev kejsare deltog han i spelen och segrade i kappkörning. En annan var Nero som fann Olympia som den rätta platsen att visa upp sig.

På Neros befallning hölls spelen som skulle ha ägt rum 65 f.Kr. först två år senare. Han deltog i kapplöpning och förklarades som segrare av de elèeiska domarna trots att han kastats av vagnen och inte kunnat slutföra tävlingen.

Medan kejsar Hadrianus` regering styrde började Olympias sista glanstid. Olympia bjöd åter på god idrott. Då restes också Olympias sista byggnad, den av romaren Herodes Atticus anlagda vattenledningen.

I mitten av 200-talet började nedgången. Det blev stridigheter mellan de olika folken. År 393 hölls spelen för sista gången och ett år senare förbjöds de av kejsar Teodosius I. Under de följande 50 åren förstördes byggnaderna. Då hade spelen pågått i nästan 1000 år och genomgått många förändringar. Spelen ägde alltid rum på högsommar då solen stod uppe dygnet runt och det var en mycket påtryckande hetta. Ledningen av spelen handhades av hellanodikerna (grekdomarna), vilka uttogs av norarna i Elis.

Heras tempel i dagens läge

Ursprungligen fanns det bara en domare och denna gick i arv i en eleisk släkt, troligen var det Oxylos.

Genom överenskommelse mellan Elis och Pisa insattes från OS 580 f.Kr. två hellanodiker som tillsattes efter aristokratiska principer, men som senare valdes genom lottning. Först mot slutet av 400-talet ökades antalet och var efter detta mycket varierande 9, 10 och 12, fördelade på tre kommissioner, en för hästtävlingen, en för femkamp och en för övriga grenar.

Hellanodikerna utlottades ett år före spelets början. Till deras uppgifter hörde att införa anmälningar i ett register, kontrollera att de tävlande uppfyllde fodringarna och övervakade deras träningar i Elis. Vid själva tävlingarna övervakade de att reglerna följdes och delade ut priserna till segrarna. De kunde även dela ut höga penning böter, dessutom hade de undermän som hjälpte dem att kontrollera allting. De bar på tecken till sin värdighet röda togor och lagerkrans uppe på huvudet. De stod högt i anseende och det var inte många av dem som svikit sin tjänst. Från början fick även hellanodikerna delta i hästkapplöpningen. År 372 f.Kr. förbjöds detta.

För deltagarna fanns det endast två stycken olika åldersklasser. Denna åldersgräns var troligen 20 år. Om man var för stor och kraftig under 20 år så måste man ändå tävla med männen för att få mera jämlikhet. Ursprungligen fanns det bara en domare och denna gick i arv i en eleisk släkt, troligen var det Oxylos.

Ursprungligen var spelen korta och pågick endast i en dag ända fram till OS 692 f.Kr. Men då boxningen och hästkapplöpningen kom till programmet fick man utnyttja flera dagar. Första dagen ägde spelens högtidliga öppnanden rum i Atlis. Detta skedde på förmiddagen medan gossarnas spel återstod på eftermiddagen. På aftonen, den dag då fullmånen kom synes ett offer vid Pelops` grav ha ägt rum. Följande dag, den egentliga fullmånedagen, skedde stora offret till Zeus varvid man festligt tågade till Zeusaltaret och bragde sina offer.

Olympia var under den tiden mest bebott av präster, som hade uppsynen över helgedomarna. Under första tiden besöktes spelen mest av borgare från Elis. Ju större betydelse spelen fick desto mera folk kom för att se på. Det högsta en ung grek under antiken kunde önska sig var att ta hem en seger under de Olympiska spelen. Då skulle han leva lyckligt under all framtid. Då han kom hem till sin stad hyllades han av staden och var hjälte för en lång tid framåt. Dessutom fick man i hela resten av sitt liv livnära sig på rådhusets bekostnad. Ofta blev man gift med en prinsessa och alltid hyllades årsdagarna av hans seger. En olympiasegrare blev naturligtvis avbildad av sin stads bästa bildhuggare. Skulptörerna slogs om att få göra en staty av honom. De flesta statyer har förstörts i krig och jordbävningar men några har man funnit. Sockelns sidor är vanligen försedda med inskrifter som innehåller en hel biografi över idrottsmannen: födelseår, förnämsta segrar och utmärkelser.

Liksom nu förekom både kortdistans-, medeldistans- och långdistanslöpning. Den kortaste sträckan för män var en stadionlängd, i Olympia 192,27 m. Flickorna löpte en kortare sträcka 160,22m. En seger i stadionloppet var mycket högt skattad. Ett annat kortdistanslopp som även fanns var två stadionlängder, 384,54cm. Man löpte på raka banor och om man löpte två stadionlängder löpte man runt en pelare och samma sträcka tillbaka. Detta kallades diaulos. Under antiken var det lika känt som det är idag att vinna två stycken kortdistanslopp. En av antikens mest berömda sprinters var Chionis från Sparta.

En antik bild med brottning som pågår

Han var också en duktig längdhoppare. Han levde endast på fikon och detta sägs vara han orsak till en så stor framgång. Han segrade fyra gånger i stadionloppet och tre gånger i diaulosloppet.

Förutom kortdistanser fanns det ju också långdistanser, fyra stadionlängder som kallades hippios. Ännu längre lopp kallades dolichos, där varierade längden mellan 7 och 24 stadionlängder. Men inga resultat finns kvar.

De äldsta bevarade grekiska diskusarna är sten och mycket tunga, upp till 7 kg väger de. Senare gjorde man metalldiskusar som har en diameter av 16,5-28 cm och väger från ca 1-4 kg. Ofta var de gjorda av koppar eller någon enstaka gång gjorda av bly. Man hade även spjutkastning och längdkast. Det förekom inte längdhopp som en särskild tävlingsgren men i femkampen ingick den. Enligt en antik notis skulle kortdistanslöparen Chionis ha hoppat 16, 66 m i femkampen och femkampare Phayllos 16, 31 m.

Dessa längder är oförklarliga och sannolikt har den ungerske forskaren Franz Mezö rätt i sin teori att set här gäller den sammanlagda längden av tre stycken hopp. De mest publikdragande grenarna var femkampen och hästkappkörningen. Femkampen bestod av löpning, längdhopp, diskuskastning, spjutkastning och brottning.


Klicka här för att se resultat från antiken